Halvkass utekväll

Igår var jag ute för första gången på mycket länge, då det var var min första lediga lördag på ungefär tre månader. Till en början var jag astaggad. Jag flög omkring här hemma under förkröket och dansade, skrattade och sminkade. Ulli och Marina var också på toppenhumör. Men när man inte är ute så ofta kan det lätt bli för mycket att dricka. Inte för min del, men för Ullis. Klockan hade bara slagit halv ett när Ulli full och arg stampade hemåt. Enligt Marina hade hennes mobil gått sönder...
 
Vi hade trevligt under kvällen, det kan jag inte förneka. Men mitt i allt kände jag mig så ensam och ledsen. För det första skrev jag ett meddelande till gamla sommarflörten som inte svarade. Desperat drag? Ja. Onödigt och pinsamt drag? Ja. För det andra så är utelivet så hopplöst ibland. Under kvällen kom tre sällskap fram och raggade på oss. Den första mannen var kort, kraftigt överviktig och såg ut att ha något slags drogproblem. - Jackpot baby! Sedan kom trettioåringarna. Båda var trevliga, men det luktade så mycket desperation om den ena att vi var tvungna att skaka av oss dem. En timme senare kom rond två av trettioåringar. Den här gången var de tre stycken. Även dessa var desperata och ena var fast besluten om att jag hade baltisk bakgrund. Which I don't. Efter stängning drog vi allihopa till donken. Sedan fick det bli taxi hem. Skönt.