Sofias hemligheter

Äntligen är det dags för lite hemligheter igen! Och håll i hatten för här kommer en skräckhistoria från...Handelsbanken.

Året var 2013 när jag klev in på mitt närmaste bankkontor här i Stockholm. Då det fortfarande var sensommar i luften var jag iklädd ett par knälånga blåvit-randiga byxor och en mönstrad blus. Anledningen till att jag befann mig inne på bankkontoret var för att jag två dagar tidigare blivit rånad på min legitimation...på Baba Sonic. En totalt värdelös hipsterklubb. Hursom, där, på Handelsbanken, satt jag med mina fyra nytagna foton i handen. Fotona hade jag tagit i en automat på Mariatogets tunnelbanestation.

Jag minns att jag hade svårt att bestämma mig för vilket av dem som jag tyckte bäst om. Skulle jag välja det då jag log brett? Eller det där jag knappt log alls? Plötsligt avbröts jag av en man mig i mitt övervägande.

- What’s that, sade mannen och pekade på fotona i min hand.

 Jag vaknade till och vände upp blicken. Mannen som satt bredvid mig var lång och mörkhårig och såg definitivt utländsk ut. Men uttalet var rent och smidigt.

- It’s for my new id, svarade jag.

Han började återigen peka på fotona. Oblygt berättade han om vilket han föredrog och varför jag borde välja det ena framför det andra. Därefter började han ställa frågor såsom var jag bodde, vad jag jobbade med och hur ofta jag jobbade. Jag besvarade frågorna en efter en för att inte verka oartig. Men efter ett tag började det hela kännas obekvämt. Varför undrade han allt detta? Kan det bara inte bli min tur snart tänkte jag. Och just då blev det hans tur.

Jag satt kvar på min stol med fotona i ena handen och nummerlappen i den andra. Mannen som tidigare suttit bredvid mig fick nu sitt ärende hanterat borta vid servicedisken. Plötsligt hörde jag en röst. Det var den engelsktalande mannen igen.

- Well, if you are not working today… Maybe you would like to go and get a drink after?

Låt mig då tydliggöra att klockan var tre på eftermiddagen. En vardag. Av de fyra personer som befann sig i min omgivning tittade samtliga upp. Den första att titta upp var den unga killen bakom disken. Förvånat flackade hans blick mellan mannen och mig. Därefter var det de två vithåriga pensionärernas tur. Även dessa med ett häpet uppseende.

- Ehh no thank you, svarade jag.

Mannen stod kvar på sin plats utan att röra en min. Detta medan omgivningens irrande ögon fortsatte att studsa fram och tillbaka.

- I have a boyfriend, ljög jag.

Därefter var det tystnad. Ett rent och skärt silentium. Jag minns att jag tänkte "nu dör jagsekunden innan mitt nummer ropades upp och en kontorist kom till min räddning. 

No biggie !

Jag vet inte riktigt hur andra fungerar, men jag är iallafall en sådan person som kan se en och samma film - eller tv-serie hundra gånger om. Om jag tycker att den är tillräkligt bra fårstås. För tillfället är det dokumentärserien "Modellflickor" på SVT som gäller. Helt ärligt vet jag inte riktigt vad det är som jag fastnar för, då den egentligen är ganska vardaglig. Men den är liksom skön att slötitta på. 
 
Så länge jag kan minnas har det alltid varit på detta vis. När jag var åtta tittade jag på filmen "Titanic" varje dag efter skolan under flera månaders tid, bokstavligen. En ganska tragisk rulle att fastna för egentligen. Därefter har det varit allt ifrån Harry Potter och Twiligt till realtybimbos från Los Angeles. Nåja, vet inte riktigt var jag ville komma med detta inlägg, annat än att konstatera att jag möjligtvis lider av en ytterst ovanlig genmutation alternativt en lindrig förlossningskada. Skämt åsido.
Ha det!

Halvkass utekväll

Igår var jag ute för första gången på mycket länge, då det var var min första lediga lördag på ungefär tre månader. Till en början var jag astaggad. Jag flög omkring här hemma under förkröket och dansade, skrattade och sminkade. Ulli och Marina var också på toppenhumör. Men när man inte är ute så ofta kan det lätt bli för mycket att dricka. Inte för min del, men för Ullis. Klockan hade bara slagit halv ett när Ulli full och arg stampade hemåt. Enligt Marina hade hennes mobil gått sönder...
 
Vi hade trevligt under kvällen, det kan jag inte förneka. Men mitt i allt kände jag mig så ensam och ledsen. För det första skrev jag ett meddelande till gamla sommarflörten som inte svarade. Desperat drag? Ja. Onödigt och pinsamt drag? Ja. För det andra så är utelivet så hopplöst ibland. Under kvällen kom tre sällskap fram och raggade på oss. Den första mannen var kort, kraftigt överviktig och såg ut att ha något slags drogproblem. - Jackpot baby! Sedan kom trettioåringarna. Båda var trevliga, men det luktade så mycket desperation om den ena att vi var tvungna att skaka av oss dem. En timme senare kom rond två av trettioåringar. Den här gången var de tre stycken. Även dessa var desperata och ena var fast besluten om att jag hade baltisk bakgrund. Which I don't. Efter stängning drog vi allihopa till donken. Sedan fick det bli taxi hem. Skönt.